Den skalliga primadonnan

Impro

Handling:

Den Skalliga Primadonnan har faktiskt en handling, även om det inte verkar så vid en första anblick.

Pjäsen utspelar sig hemma hos familjen Smith. Där får vi träffa Mr och Mrs Smith, samt deras hushållerska Mary.

Första scenen börjar med att Mrs Smith pratar om mat, medan Mr Smith läser tidningen. Sedan fortsätter de med en slags absurd dialog om ingenting en stund.

Efter ett tag kommer Mr och Mrs Martin på besök. De är uppenbarligen bjudna på middag, men har blivit stående i paret Smiths trädgård ganska länge, väntande på att bli insläppta. När paret Martin äntligen blir insläppta finns det förstås ingen mat kvar.
Mr och Mrs Smith går för att klä om, och Mr och Mrs Martin blir kvar i salongen.

Där utspelar sig en helt absurd dialog mellan Mr och Mrs Martin, som går ut på att de inte vet om de har träffats nån gång förut, men att de efter en lång stund av bekräftanden och igenkännanden av gemensamma fakta, att de faktiskt är man och hustru. Där somnar de tillsammans i en stol.

Mr och Mrs Smith kommer tillbaka in, dock ej omklädda, och sätter sig ner hos paret Martin. En bisarr konversation påbörjas, som utmynnar i en vild diskussion om huruvida det är någon utanför dörren om det ringer på dörrklockan – vilket det just har gjort tre gånger utan att någon står där. Fjärde gången går Mr Smith och öppnar, och då kommer brandkaptenen på spontant besök.

Brandkaptenen och de två paren börjar på brandkaptenens förslag att berätta historier för varandra – den ena galnare än den andra.
Efter en stund kommer hushållerskan Mary in och vill också berätta en historia, vilket hon absolut inte får – men då får brandkaptenen och Mary syn på varandra, och passionen bryter ut fullständigt, eftersom de är ett älskande par sedan gammalt. Mary och brandkaptenen har ett oerhört passionerat möte, medan paren Smith och Martin försöker att hålla masken.
Men när Mary dessutom vill läsa en eldig och passionerad dikt, blir det för mycket för det sansade och behärskade värdparet, varpå Mr och Mrs Smith med våld föser ut Mary ur rummet.

Brandkaptenen bestämmer sig då för att gå han också, och lämnar brådstörtat de två paren åt sitt öde.

Väl kvar börjar Mr och Mrs Smith, liksom Mr och Mrs Martin att försöka undvika det föregående debaclet genom att ha en totalt absurd dialog, fullkomligt utan innebörd eller ens en röd tråd. Emellertid råkar alla i luven på varandra, och slutligen utvecklar sig scenen till ett totalt kaos.

I originalmanuskriptet finns fem alternativa slut redovisade, och för att hedra Eugene Ionescos idé kommer vi med stor sannolikhet att hitta på ytterligare ett helt nytt slut.

Impro

Roller:

6 skådespelare – tre män, tre kvinnor.

Mister Smith
Medelålders engelsk gentleman. Boende i huset vari handlingen utspelar sig. Läser gärna tidningen. Har mycket bestämda åsikter om det mesta.

Mrs Smith
Mister Smiths hustru. Boende i huset vari handlingen utspelar sig. Talar gärna länge och väl om maträtter, recept och andra familjers förhållanden.

Mister Martin (Donald)
Ung engelsk gentleman. Middagsgäst hos paret Smith. Förvirrad beträffande sitt äktenskap, och livet som helhet. Har en inre strid om moral och vad som är rätt och fel.

Mrs Martin (Elisabeth)
Mister Martins hustru. Middagsgäst hos paret Smith. Lika förvirrad som sin man.

Mary
Hembiträde/hushållerska hos Mr och Mrs Smith. Tycker om att gå på bio med en stilig man, och därefter dricka mjölk och konjak. Ofta opassande känslosam. Tror att hon är Sherlock Holmes. Har en passionerad kärlekshistoria med brandkaptenen.

Brandkaptenen (Jim)
Brandkapten på tillfälligt, spontant besök hos Mr och Mrs Smith. Tycker om att skoja. Berättar helt vansinniga och komplett obegripliga historier. Har en passionerad kärlekshistoria med Mary.

Impro

Om Eugène Ionesco:

Eugène Ionesco föddes 1912, dog 1994 och var en fransk författare av rumänsk härkomst, en av de främsta företrädarna för den så kallade absurda teatern; invald i den franska akademin 1970.

Ionescos pjäser beskriver ingen direkt igenkännbar verklighet men gestaltar en värld där våld, sadism och ensamhet råder och människan irrar omkring utan mål och säkra värden. Samtidigt är hans texter ofta både komiska och parodiska. Ionesco har också skrivit prosaberättelser och lyrik.

Till hans mest kända verk hör pjäserna ”Den skalliga primadonnan” (1950, sv 1969), ”Stolarna” (1952, sv 1961), ”Amédée” (1954, sv 1961) och ”Noshörningen” (1960).

Impro

Att regissera en antipjäs:

Den Skalliga Primadonnan är en i grunden komplett vansinnig pjäs, som i stora delar bygger på repliker ur ett engelskt konversationslexikon. Det finns absolut ingen begriplig logik i texten, vilket förstås ger enorma möjligheter att tolka manuset efter eget huvud. Eugene Ionesco själv kallade denna historia för en ”antipjäs”, vilket väl säger en hel del om Ionescos inställning till sin skapelse.

Första gången jag läste manuset höll jag på att skratta mig sönder och samman. Jag har nog aldrig läst en så rolig pjäs i hela mitt liv. Nästan omedelbart smög sig en läsart på mig, en tolkningsväg, en historia som ville berättas.

Min läsning är att den handlar om tillbakahållna känslor, sexuell frustration, och vad som kan ske när man låter social polityr in absurdum täcka över våra instinkter. När det enda som betyder något är vad ”som passar sig”, och alla anstränger sig desperat för att hålla det sociala spelet igång, kan instinkterna och drifterna till slut bara bryta ut i ett våldsamt, okontrollerat crescendo. Alla dessa instinkter och drifter, lustar, passioner och längtan, som vi låtsas som att de inte finns, tränger bort och gömmer undan, måste någon gång få komma till uttryck. Antingen för att vi själva väljer att låta dem komma till uttryck, eller så kommer de ändå, på grund av att vi försöker tränga bort dem..

Detta är med andra ord en i allra högsta grad samhällskritisk och filosofisk pjäs. Inte direkt i politisk mening, utan just mer ur ett filosofiskt perspektiv, med ett tungt fokus på våra självvalda illusioner, livslögner och illusioner, och alla de eftergifter vi gör för att passa in i det sociala livet i samhället, samt för att undvika allt det vi är rädda för.

Det sexuella är i min tolkning mycket starkt i fokus. Av flera anledningar – dels för att sexualiteten ytterst sällan tas på allvar, och för att den nästan alltid gestaltas oerhört ytligt och snuttifierat, förtäckt och kamouflerat – och väldigt ofta spekulativt och retande. Och dels för att dra fram i ljuset våra mest förbjudna tankar och hårda tabun, och därmed visa vad som egentligen är det mest absurda – den värld vi lever i.

Sexualiteten är den i oss människor inneboende kraft som vi lägger ner allra mest energi och kraft på att tygla, skyla över, disciplinera och betvinga – det finns inget som skrämmer oss människor så mycket som våra egna kroppar, våra instinkter, och den vilda natur som vi alla kommer från.

Vad händer när den bryter alla fördämningar och får fritt utlopp…?

Som en impuls från ovan, kom idén att alla skådespelarna i denna uppsättning naturligtvis måste vara helt nakna från midjan och neråt – med undantag för strumpor och skor. Dock ska pjäsen spelas som om alla var fullt påklädda. Ingen på scenen ska alltså lägga märke till rollfigurernas belägenhet. Eller – mer korrekt – alla låtsas som om inget är konstigt eller onormalt alls. Precis som vi gör hela tiden, i det verkliga livet.

Jag insåg omedelbart sprängkraften i detta, rent berättartekniskt. Det är givetvis också en utmaning för såväl mig som skådespelarna, och likaså enormt utmanande för publiken.

Första gången jag såg detta grepp var i filmen Yrrol, då i en absurd sketch med Suzanne Reuter. Sedan har en skådespelerska på Teater Giljotin använt samma grepp i en enmansföreställning, alldeles härom året (alltså efter att jag försökte få ihop en ensemble för att genomföra detta projekt första gången 2003. Grrr…).

Detta är ett ursprungstema som inte alls helt säkert kommer att finnas med i den färdiga pjäsen – den kan komma att se ut precis hur som helst – men grundtanken är ändå att skådespelarna bör vara beredda till ett starkt självutlämnande agerande på scenen.

Ionescos fantastiskt bisarra text inbjuder även till en ”Monty Pythonskt” burleskt humoristisk gestaltning – inte minst eftersom Ionesco precis som Monty Python-gänget driver hejdlöst med det brittiska lynnet. Humor är viktigt. Min övertygelse är att man når det djupaste allvaret effektivast med mycket humor och lek. Därför kommer vi att leka mycket, skoja mycket och ha väldigt roligt – och därmed se till att publiken har det minst lika roligt. Då går allvaret in.

Idén med partiell nakenhet är också rätt ”Monty Pythonsk”, och påminner mig också om den typ av drömmar de flesta någon gång eller ofta upplever, då vi plötsligt finner oss i skolan, på jobbet, på stan – och är helt nakna, alternativt att vi har tappat byxorna. Hur hanterar man en sådan situation? Och hur gjorde Kejsaren med sina nya kläder, efter att den lille pojken påpekat att han var naken?
Kejsaren håller färgen. Kejsaren låtsas som om inget har hänt, som om inget alls är fel eller onormalt – och alla andra spelar med hela vägen. Det är en större förödmjukelse att erkänna sitt misstag (eller peka på någon annans misstag) än misstaget självt.

Därför kommer denna pjäs att innehålla en mängd till synes helt absurda och ologiska handlingar, på samma sätt som texten är fullkomligt vansinnig. Alla i pjäsen gör allt vad de kan för att hålla skenet uppe, för att aldrig avslöja sanningen.

Detta ljugande leder naturligtvis slutligen till en komplett kakafoni och ett slutgiltigt kaos. Precis som i verkligheten.

Impro

”Hunden och oxen, avantgardistisk fabel. En annan oxe frågade en gång en hund: ‘Varför har du inte svalt din snabel?’ ‘Åh, förlåt’, sa hunden, ‘jag trodde jag var en elefant.’”
– Brandkaptenen i Den skalliga primadonnan –

Stripe

Annonser